Inlägg

En känslighet som inte lämnar mig

Jag har mått oförskämt bra länge nu. Det glömmer jag så lätt när jag nu sitter med ångest enda upp i halsen. Jag är i en förändringsprocess från heltid mammaledig till mammaledig + timanställning. Planeringen är att lilla E ska börja förskolan under våren. Både jag och min sambo är i samma träsk, vi kravlar runt och känner att måstena hopar sig. De allra flesta nätterna sover jag inte många sammanhängande timmar.

Nu har jag varit på anställningsintervju och lämnat in registerutdrag, varit på informationsmöte och skulle skrivit på anställningspapper om de hade varit klara med löneanspråket. Och jag sitter där på kontoret, ett av många kontor i vårt land och får sådant ångestpåslag att jag blir alldeles matt. Jag är fortfarande enormt känslig för krav och förväntningar.

Arbetet handlar om att vara en avlastning för föräldrar samt följa med på aktiviteter utanför hemmet. Men på kontoret frågar kvalitetssamordnaren om jag inte skulle kunna skriva genomförandeplanen. NEJ. Men där sitter ja…

Identifikationen - en del av sjukdomen

Under den tiden innan jag kraschade och blev sjukskriven hade jag under en lång period försökt identifiera mig med det sjuka i mig. Normalisera varför jag inte ville umgås med människor, varför jag inte orkade leka med barnen, varför jag inte kunde skratta längre. Jag försökte hitta anledningar i mig och utanför mig. En period var jag väldigt fokuserad på vad barndomen bidragit med. Jag fastnade i det mörkaste hålet av dem alla. Jag föll utan möjlighet att hitta tillbaka.

Så här i efterhand kan jag förstå att den där identifikationen var ett sista försök att hålla fast vid något friskt, att skydda sig mot det sjuka. Men det drev mig bara ännu längre in i det sjuka. När jag sedan inte orkade mer och min kropp verkligen med råge sa ifrån så slutade jag blunda och insåg att jag varit sjuk länge. Psykiskt och fysiskt sjuk, men jag hade bara inte velat se det.

Men jag inser i skrivande stund att det finns de som inte kommer längre än identifikationen. De som faktiskt lär sig leva med det s…

Radio silence

Hej igen!

Intervjun gick bra, jag blev erbjuden jobbet och ska nu bara träffa föräldrar så att de godkänner mig. Hurra för det. Det händer mycket positivt nu med mig. Även om livet är livet med en portion oro och så vidare så tacklar jag det bättre nu.

Jag har trappat ner medicinen och den enda biverkningen jag känner av är att jag har tillgång till tårar igen. Jag är lättrörd, jag gråter av glädje och sorg. Men det gör ingenting. Jag tillåter känslorna när de kommer numera.

Jag är rätt ofta medveten i nuet och i kroppen. Jag känner axlar som spänns, benmuskler som har ont, fötter som behöver träning.

Jag är glad att jag har en dotter som vill lyssna på mindfullnessövning innan hon somnar, det har blivit rutin och det mår både mamma och pappa bra av. Här kommer ett tips på en gratis övning:

Medveten närvaro - övning för barn

Jag brukar om jag orkar själv hitta på en kroppsskanning eller 10 djupa andetag eller tre saker som känns, hörs, doftar och syns.  Ibland lyssnar vi på övningar ti…

Intervju

På näst intill årsdagen av den sämsta tiden i mitt liv ska jag imorgon på intervju. Jag har sökt ett jobb som ledsagare/avlösare för barn och ungdomar. Jag är inte så nervös, men jag biter på läpparna och vill äta hela tiden - så kroppen är nog nervös. Jag pendlar mellan skräck och spänning och försöker att inte föreställa mig varken intervjun eller framtida arbetet. Jag är där jag är - i nuet. Jag är ödmjuk mot mig själv samtidigt som jag pushar mig framåt i maklig takt. Jag är redo. och ja det är läskigt. Det är okej liksom. Det är klart det är okej. Jag sitter och kramar mig själv i min famn. Jag är min bästa vän.

Fröken F

Tillägg: Säger till sambon att medvetandet inte hänger med kroppen alltid. Jag säger att jag inte är nervös, men jag biter på mina läppar och vill äta hela tiden. Han säger ja och du har inte tid att sitta ner och äta innan du vill tillbaka till soffan och du har varit arg på mig hela dagen. Ja, jag är nog lite nervös. Han: Nog?

Eftersökning

Det är läskigt hur dåligt mitt minne är fortfarande. Efter en paus från att läsa bloggar jag slaviskt läste innan E kom till världen. Har jag inget minne av varken bloggadress eller namn på personerna. Ni som läser som själv bloggar, kan ni skriva i kommentaren er blogg samt förslag på andra bloggar?

Hoppas på svar!

Att inte räcka till

Just nu har jag en känsla av att inte räcka till - förlåt vänner! Jag har många aktiviteter om dagarna som jag måste göra och sen har jag aktiviteter som jag vill göra, som är återhämtning för mig. Jag tränar på att göra en sak i taget när jag gör vissa aktiviteter, speciellt de som ska ge mig återhämtning. Jag praktiserar fortfarande randiga dagar i så stor utsträckning som jag förmår.

Jag verkar nu vara en person som inte kan hålla många bollar i luften. Just nu är jag fokuserad på vardagens (familje-) aktiviteter, promenader med lilleman, lätt hemmaträning, broderi och lyssna på bok. Jag har sökt tre jobb och denna aktivitet tar mycket energi av mig. Alla tankar på hur jag ska kombinera arbete med föräldraledigt utan att börja må dåligt igen.

Insikten hur jag efter en dag med två aktiviteter utöver vardagen är manglad. Oro för ekonomin, vi lever på sparade pengar som sinar. Oro för framtiden. Oro för att behöva sätta E på förskola tidigare än han är redo för. Oro för hur dagis komm…

Medveten närvaro

Jag tränar mindfullness minst en ggr varje vecka och jag märker sådan skillnad. Vilket bra verktyg det är. Jag kommer ofta på att ta några djupa andetag och stanna till, se mig omkring, landa i stunden. 
Jag utövar även mindfullness i vardagen och tränar på att äta medvetet och inte bara hasta i mig maten. Men att äta med barn vet ni inte alltid är så fridfullt, så jag tränar mest de ggr jag sitter själv och äter. Och det gör att det nu faktiskt är enklare att äta långsammare och medvetet även när barnen är med. Det är trevligare om matsituationen varar mer än 2 min. 
När jag kör bil är en annan situation där jag tränar att vara medveten. Jag sätter aldrig på radion om inte dottern vill lyssna på något. Jag tittar aldrig på mobilen längre eller ringer samtal. Jag tar denna stund för mig själv. Och hör och häpna så kör jag inte över hastighetsgränsen längre. Jag blir avslappnad av att åka bil inte tvärt om. 
Under en övning på gruppträningen hade jag en fin upplevelse där jag visualise…