Utmattningsparentesen

Jag är med i en grupp på Facebook för  utbrändas återhämtning. En klok tjej skrev ned dessa tips och jag tycker de är så bra. Hon gick med på att jag fick kopiera hennes tips och lägga ut här. Att må bättre handlar om att man måste tänka och handla annorlunda, ha tålamod, lyssna på kroppen, leva utan alla måste/borde, ha acceptans och vila mycket. Jag har kommit en bra bit på väg och så här har jag gjort, (allt fungerar ju inte för alla såklart): Gått stresskurs Hittat yogan Tänker randigt (vila, aktivitet, vila osv) Har dammråttor ofta Överfylld tvättkorg likaså Mediterar dagligen Städar inte direkt efter middagen Åker direkt hem efter dagislämning Skriver aktivitetsdagbok (begränsar hur mycket jag gör av allt) Följer inte mina impulser att exempelvis spontan dammsuga Stannar upp och andas Mycket daglig vila i soffan, i aktiviteten, i sängen. Sover fortfarande ibland på dagen Läser Gör saker enklare Gör saker långsammare Gör en sak i taget Vilar en stund i bilen in

1. Att erkänna att man är sjuk 2. Att börja be om hjälp 3. Att vara ärlig med vad man orkar 4. Att släppa kontrollen 5. Att rå om sig själv 6. Att delegera även i privatlivet 7. Att göra det man mår bra av 8. Att omvärdera sina måsten 9. Att formulera sina tankar högt 10. Att erkänna sina rädslor 11. Att erkänna sina behov 12. Att uttrycka sina behov till andra 13. Att vara lika omtänksam mot sig själv som man brukade vara mot andra 14. Att sluta skämmas 15. Att göra saker sämre än vad du tänkt med gott samvete  Exempel: Du ska ta en promenad. När du är ute och går tänker du att du nog skulle kunna ta den längre rundan fast du hade tänkt ta en långsam lagom promenad. Då ska du gå kortare än vad du tänkt, mer långsamt än du tänkt och vara förbannat stolt över dig själv för att du brutit ett tidigare beteende.  Finns det fler som jag glömt eller inte kommit till ännu?

Kan det svåraste vara att erkänna för sig själv när man fått en utmattning?  Det är en sjukdom som inte syns utanpå men som känns desto mer. Det är en sjukdom som får en att känna sig extremt ensam. Jag hade en mental bild jag plockade fram när jag började få tankar om att jag nog inte var så sjuk egentligen. Den mentala bilden var av mig själv ingipsad från topp till tå. Så sjuk är jag men det syns inte utanpå. Därför behöver jag tröst, omtanke och hjälp av andra. För jag fixar nästan inget av det som jag tidigare fixade så bra. När jag väl accepterade detta så kändes det som jag började en resa uppåt mot ett tillfrisknande, men en väg som har sina ups and downs.  Jag är sjuk - jag behöver behandling.  

Massage är bra för kropp i själ. Nu är jag hög på må bra-hormonet. Det sänker stressnivån och ger oss en känsla av lugn, trygghet och ro. Det lindrar även smärta och får oss att känna tillit och kärlek till varandra. Om man har ont någonstans i kroppen kan massage lindra denna smärta. Massage är bra för blodcirkulationen samt att den ökar utsöndringen av endorfin och oxytocin. Endorfiner har en smärtstillande effekt och oxytocin har en avslappnande effekt. Kan varmt rekommendera en massör för de som vill åka till min stad för att få anti stressbehandling. Mycket effektiv.  

Nej det är inte en trisslott.  Jag gick och lade mig vid 22, var vaken mellan 03:30-04:00 och sedan somnade jag om och vaknade - hör och häpna - kl 10:30!!  12 timmars sömn det var välbehövligt <3

Jag skulle till en början aldrig börjat arbeta 100 % efter föräldraledigheten som tog slut 2013. Jag skulle ha känt efter mer och lyssnat när min kropp sa stopp eller då när jag kände att allt var meningslöst, när jag inte längre förstod vad jag höll på med. Jag skulle ha begärt mycket mer av chefen och inte varit så förbannat snäll och medgörlig hela tiden. Jag skulle ha prioriterat hemmalivet mer. Jag kanske inte skulle ha bytt jobb 2015. Eller så gjorde jag rätt men gjorde fel som tackade ja till det extrauppdraget jag blev head huntad till. Jag skulle inte ha engagerat mig som arbetsplatsombud och valberedning.  Det finns många tänk om. Men jag hoppas att jag om 3 år ser tillbaka som om det här var det bästa som kunde hända eftersom jag inte hade blivit så klok om det inte hänt. Jag hoppas att jag om tre år inte är så överpresterande och känner att jag duger som jag är. Jag hoppas att jag vilar och återhämtar mig bättre och ställer in planer när jag inte känner för dem eller in

Mitt tillstånd är inget jag önskar någon. Jag är rädd att min sambo ska krascha nu när han är diien enda som fungerar. Imorgon ska vi på massage tillsammans, men jag är ännu inte frisk. Så jag får sitta i fotbad medan han masseras och så kanske vi har tid att ta en fika efteråt. Fylla på med lite positiv energi. Jag åker inte ner på stan ensam, inte ens om jag måste typ. Men med honom orkar jag det. Jag har träffat min chef en ggr på fika på stan och det är det. Men ibland tror jag att jag måste välja göra det obehagliga just för att det kommer ge något bra, ge energi för själen. Och då får man välja sina tillfällen. Massage och fika med sambon är ett sådant.  Nyorientera sig, bli någon annan, det är mycket sådant jag tänker på. Vara mig själv men agera på annat sätt. Jag tänker också mycket på det vi pratade om på gruppen sist, jag ska leta upp anteckningarna innan jag skriver något om det här.  På eftermiddagarna har jag lite mer energi. I svackan måste jag minnas den dage

Jag har läst om att tinnitus är ett vanligt symtom vid utmattning. Jag får det till och från men har det inte konstant.  På www.stressmottagningen.se finns bra info både för närstående, drabbade och arbetsgivare.

Idag var jag på gruppen och vi hade basal kroppskännedom. Först gjorde vi en stående övning som skulle bättre på vår hållning. Jag hade ont på alla möjliga ställen och allt som var eftersträvansvärt var svårt att uppnå idag. Kände mig rastlös och frös och det gjorde ont att stå så länge. Jag kände mig svag.  Därefter gjorde vi en liggande kroppsresa. Jag gillar sånt här i vanliga fall men dels påminde denna övning om hur ont jag har i kroppen konstant. Och dels var det galet kallt i salen så jag frös. Det var så obehagligt att slappna av eftersom jag upplevde sådan smärta. Men jag försökte registrera känslorna och kroppen utan att döma den.  Halsontet kom tillbaka idag. Igår var jag trött men förkylningen kändes som den höll på att släppa. Idag är förkylningen tillbaka, plus ont i kroppen. Inte lika trött men orkeslös och ledsen. Ledsen för att jag drivit mig själv till detta läge. Ledsen för att jag är en skärva av bräckligt glas just nu.  Sömnen är skit just nu. Jag gjorde en l

Jag har förstått att andra har sett mig som någon slags superkvinna som fixar allt. En med bra självkänsla och självförtroende. En som inte behöver hjälp särskilt ofta och som inte är rädd. En trygg och kompetent medarbetare. En med ödmjukhet som spiller över. Det är konstigt eftersom jag inte själv ser mig som en superkvinna. Jag är en stor tvivlare innerst inne och har inte ett uns av tävlingsinstinkt i mig. Jag behöver mycket feedback och ger därför andra det. Jag strävar efter att göra det så bra jag kan för de människor jag möter i mitt jobb. Arbeta för att ge dem förutsättningarna för att kunna vara good enough föräldrar. När det är tufft och mycket att göra har jag tänkt att jag bara betar av det som ska göras. Jag har haft stor tillit till andra runt mig, att de inte ger mig uppdrag som jag inte fixar.  Men är du stressad under lång tid som jag var, då är du konstant uppe i varv och din kropp reagerar som du är konstant rädd, rädd för att björnen när som helst kan attackera

Idag är jag det ja. Var tvungen att sitta ner och borsta tänderna. Vila i dotterns säng medan vi pratade. Hade svårt att somna igår. Fick plötsligt ont på ett ställe på skenbenet, en punkt liksom. Det är tydligen vanligt för människor med utmattning... oförklarlig och plötslig smärta. Vi sov med balkongdörren öppen för att jag skulle kunna andas. Jag hade mediterat innan, men det gick ändå inte att sova. När jag väl somnade drömde jag en mardröm och vaknade upp alldeles svettig. Imorse var jag en zombi trots att jag tänkte vi måste gå upp nu för dottern måste få frukost kunde jag inte röra kroppen förrän kl var över 10. Nu har nätverket hämtat henne för lite lek i lekpark i det fina vädret. På agendan idag är att fixa räkningarna och månadens sammanställning. Jag skulle vilja orka ta en kort och långsam promenad också.  Jag undrar när jag ska känna att jag har energi igen. 

Ibland blir jag rädd för hur länge jag kan komma att må så här. Rädd att livet aldrig mer ska fungera för mig. Rädd att jag inte kommer tillbaka på en 75%.  Alla säger att du aldrig mer blir den du var - det känns fine by me...  men samtidigt är ju det enbart den referensramen jag har. Att tänka nytt - och föreställa sig något nytt är svårt. Jag försöker att hindra ångesten genom att tänka här och nu - jag vet inte vad framtiden har i sin ficka för mig. Men samtidigt bidrar det till att jag trycker undan ångesten och för ett tag så känns det bättre men sen kommer den tillbaka igen i full kraft.  Det vi lär oss under stressbehandlingen är att acceptera ångesten och vara i den, inte värdera den som fel eller farlig och inte heller rätt eller ofarlig. Bara tänka nu tänker jag så här, nu känner jag så här. Ge sig själv en kram.  Det är svårt men det är det jag ska försöka med för att inte överväldigas av alla rädslor. 

Nu när jag är nedvarvad så ser jag omgivningen i annat ljus. Jag ser exempelvis min sambos tempo och tänker att jag borde ta efter det mer. Han gör en sak i taget, låter det ta tid och hinner ändå med det han tänkt.  Där jag skulle blivit stressad och säkert stressat på min dotter också, så tar han sig tid att leka med henne för att sedan få sin vilja att gå igenom. Först leka, sen följa med pappa ut i trädgården och röja. Han är så lugn och pedagogisk min sambo. Den bästa man och pappa man kan ha. 

Jag har haft ångest sedan jag var mycket liten. Jag har mått dåligt över saker jag gjort och saker jag inte gjort och missförstånd som kan ha skadat andra. Jag har haft strategier för att våga gå igenom platser där det vistas mycket folk. Mat och socker har varit ångestdämpare, även cigaretter och sex. Jag har haft självskadebeteenden utsatt mig för risker inte haft någon självrespekt.  Senaste åren har jag alltid känt att det ligger på mig att vännerna träffas, det ligger på mig att vi inte tappar kontakten, det ligger på mig att relationerna håller. Jag har haft ångest för saker i hemmet som det aldrig blir ordning på, som aldrig blir gjorde, saker som ligger där och förstörs för att vi inte orkar ta tag i det.  Jag har haft ångest för att mitt arbete känns så jäkla meningslöst och till och med min utbildning... Vad håller vi på med, vad kan vi egentligen. Behövs vi? Skulle vår organisation inte behöva utökas med både psykologer, psykiater, arbetsterapeuter och specialpedagoger? 

Den faller inte i god jord hos mig. Jag tror det är för att jag upplever den falsk eftersom jag aldrig kan sålla mig till det sammanhanget. Jag är inte bäst, vi är inte bäst. Det är en illusion och något som skapar vi och dom-tänket inom organisationer etc.  Sen tror jag mig förstå varför grupper använder sig av detta - just för att skapa en grupp, känna att gruppen är bra, viktig och att alla är en del av den. Men för mig får det motsatt effekt. Jag får en allergisk reaktion.  Är jag ensam?  Är det för att jag aldrig strävar efter att vara bäst och aldrig känner mig som bäst? Känns det falskt för andra också? Jag har aldrig varit duktig på att upprätthålla falska saker bara för att. Det  faller liksom inte i god jord hos mig. Föredrar i så fall äkthet även om den är smutsig. 

Sjukstugan fortsätter. Skillnaden idag var att jag sovit hela natten och inte kräks sedan kl 4 inatt när jag var uppe och kissade-hostade-kräktes. Jag fick sova till 10:50 och låg i sängen fram till 12:15 när jag var nere och gjorde tre mackor med äppelskivor. Sedan tillbaka i sängen igen. Därefter tog jag en dusch och klädde på mig kläder. Vi satt ute på framsidan i solen i ca 1,5 timme medan Hilma lekte runt. Därefter var det dags att vila igen och jag la mig i sängen. Vid 18:00 började jag må jättekonstigt. Jag fick superont i ryggen och rumpan på höger sida, började frysa och var hungrig, bajsnödig och spyfärdig allt på samma gång. Sambon gjorde i ordning en tallrik som jag åt i sängen med täcke på och dubbla tröjor, ändå frös jag så jag skakade. Sedan somnade jag och när jag vaknade ca 1,5 timme senare tog jag tempen och hade 39 graders feber. Nu har jag klätt av mig istället och tagit två alvedon och väntar på att de ska verka.  Ändå låg jag i sängen och tänkte att jag är bra y

Ingen hit att försöka sova i en för smal säng o dela den med två andra. Hosta ut lungorna och vilja kräkas och kissa på sig samtidigt. Sömnlös sedan dryga 2 h tillbaka. Ska jag vara ärlig mot mig själv har min sömn de senaste veckorna varit dålig, oregelbunden och fylld av galna drömmar. Då är det skönt att kunna vila mitt på dagen. Pallra sig upp för att lämna dottern på dagis och sedan gå och lägga sig igen.  Suck för sömnlöshet och igen vara förkyld... 

När jag fick diagnosen akut stressreaktion mådde jag så fruktansvärt dåligt men kände också hela tiden att jag kanske fejkade mitt tillstånd. När jag fick diagnosen utmattningssyndrom så kändes det skönt att få bekräftat att livet är mer än vad jag känner just nu. Då släppte jag garden och började må ännu värre. Jag låg bara i sängen och stirrade rakt ut, blundade och grät. Kände det som familjen skulle få det bättre utan mig. Jag hade miljontals tankar som hela tiden snurrade i min stackars skalle. Jag sov dåligt, vaknade om nätterna och var vaken många timmar, somnade först på morgonen. Jag skrev ner några av mina tankar och känslor, som idag är helt obegripliga... Jag hade mycket ångest.  Men jag var inte beredd på att jag skulle krascha rent fysiskt också. Jag överdriver inte nu men sedan i mitten av dec 2015 har jag inte varit frisk mer än en vecka i sträck. Virusinfektionerna har avlöst varandra. Detta var jag inte beredd på.  I övrigt har jag inte tänkt så mycket på jobbet.

Tack och lov vaknade jag utan huvudvärk men bara 4 h sömn i kroppen. Jag släpade mig till stressbehandlingen och tvingade mig själv att inte prestera där och inte ta ansvar för andra. Jag ska lyssna och inte komma med förslag och tips. På slutet pratade vi om relationer och det var mycket intressant och givande, ska försöka återkomma till det här när jag har mer ork. Skriva av anteckningarna, kanske ta foto på teckningen.  Utifrån tips under behandlingen beslöt jag mig för att skriva ett mail till min chef med reflektioner från förra mötet med sektionschefen. Det tog ett tag att smälta samtalet och sedan får jag känslan att då är det liksom försent att ifrågasätta eller bara dementera vissa uppgifter. Men psykologen försäkrade mig om att det aldrig är försent. Jag har också haft ångest och mått dåligt över att det i nya sjukintyget står bristande stöd från arbetsgivaren. Därför ville jag att mic chef skulle förstå hur jag kände mig efter mötet och varför just det ordet står i intyget

Jag vaknade med huvudvärk imorse som jag trodde skulle gå över. Jag hade nämligen huvudvärk i söndags med men den kom och gick, men på kvällen fick jag jätteont i nacken. Idag efter lunch började jag må illa och kräktes upp lunchen som var helt oprocessad och senare även magsyra. Huvudvärken intensifierades och jag förstod att det var en migränattack. Stängde in mig i sovrummet och drog ned gardinerna. Lyssnade på guidad meditation, se förra inlägget och sov i tre timmar. När jag vaknade var huvudvärken borta men jag var mkt påverkad fortfarande.  På kvällen kom den tillbaka och trots 2 tabl sumatriptan teva under dagen har den inte gått över. Jag var nyss uppe och kräktes igen. Jag kan inte sova och har försökt med mindfullness och avslappning i flera omgångar, samt lyssnat på bok.  Men börjar inse att jag ev kommer få lite sömn på morgontimmarna, typ mellan 7-9.  Jag hoppas ändå att jag kommer att känna mig utvilad då jag har min stressbehandling kl: 11 idag och är hemma ensam me

Jag kan verkligen rekommendera denna meditation. Den gör mig lugn och alla jobbiga tankar och känslor försvinner. Det är en skön bakgrundsmusik och den är inte alldeles för lång. Jag gillar att göra den liggande, men provat i sittande också. Då passade jag på att göra lite rörelser till för att inte tappa fokus. Men denna är verkligen värd att kika på. 

Har jag skapat en lista med alla gamla RnB låtar jag älskar. Listan innehåller också lite nyare pop/rap. En feelgood lista. Jag gör min hemläxa. Jag lyssnar på musik och försöker varje dag göra något jag mår bra av. Imorse hade jag och min dotter disco här hemma där vi dansade runt i vardagsrummet och mimade i varsin tuschpenna. Nu är hon på dans och ska sedan spendera eftermiddagen hos nätverket. Jag och sambon kommer senare.  Tystnad och ensamhet är en dygd. Ska smälta lunchen och sedan ta en skogspromenad.  Hoppas på att huvudvärken släpper sedan. 

Ringde mina föräldrar eftersom jag idag är enormt trött. Så pappa kommer och lagar mat och aktiverar min dotter så jag kan vila. Jag gick en kort promenad innan terapeuten och sedan satt jag ute i solen och åt lunch. Men så fort jag hörde grannbarnen sprang jag in. Jag vill inte störas. Sedan dess ligger jag i sängen och lyssnar på ljudbok. Om en timme ska jag hämta dottern på dagis. 

Jag är inte så bra på att göra lagom på en dag. Även om en aktiv dag innehåller vila så innehåller den oftast för mycket aktivitet. Det är svårt att hålla i handbromsen, för bra dagar känner man sig som oövervinnerlig- jag tror jag kommer att orka mer. Men dagen efter kommer bakslaget. Imorse har jag mått illa ock kräkts två ggr, vaknade med aura (synrubbningar) som brukar komma med min migrän. Har inte orkat gå upp ur sängen än. Ingen matlust, ont i huvudet. Men om 1,5 h ska jag ta bilen och träffa terapeuten. Så jag ska gå upp snart och ber mig några knäckemackor och brygga lite te.  Mitt mål är att min dag ska bli mer randig. Färre aktiviteter och vila emellan.  Idag: Vila Äta Terapeuten Äta/ vila promenad vila hämta dottern leka Göra/äta middag vila lägga dottern Vila Imorgon: Vila Äta Sjukvårdsbesök Äta vila promenad vila hämta dottern Besök av sambons syster Lördag: Vet inte ännu Söndag: Äta Vila Skjutsa dottern till dans vila på plats Skjut

Ofta när jag mår dåligt så är det kroppen som visar det och det är på grund av olika symptom jag förstår det innan min hjärna förstår det. Jag tror att är man van att rationalisera sina tankar, försöka hitta orsaker och pusha sig själv, då har man tappat bort sin inre röst.  Det blir snarare en dialog där A motsäger B och där B motsäger A. Och känslorna blir då inte synliga. Men kroppen reagerar kraftigt. Det är det jag måste lära mig, att sluta rationalisera mina tankar och känslor, sluta köra på, sluta hitta orsaker. Skit samma vilken orsaken är, det viktiga är hur jag känner och hur jag mår idag. Och agera utifrån det. Inte göra våld på sig själv.

Idag var en bättre dag, en randig dag - aktivitet-vila-aktivitet-vila. Min sambo var sjuk annars hade han också följt med, men vi lät honom vila denna dag. Efter att jag stigit upp och ätit frukost vid nio, halv 10 satte sig min dotter och jag ner för att påskpyssla. Egentligen älskar jag pyssel och kreativitet men jag har inte haft någon ork till det. Idag var det mest dottern som pysslade och gjorde påskkort till de närmsta. Men jag klippte och klistrade lite och det kändes kul. Efter lunchen satte vi på oss kläder och gick ut i skogen. Vi skulle plocka påskris. Det blev en ganska lagom promenad och solen sken och det var vindstilla. Vi såg citronfjärilar och andra sorters fjärilar, vilket härligt vårtecken. Och vilken skön mindfull stund i skogen.  Sedan gick vi in och påskpyntade lite och fikade. Därefter lekte dottern ute på gården med grannpojkarna medan jag och deras mamma satt och pratade lite. Sedan in och vila. Sambon lagade mat, jag gick ner till dukat bord och åt en god

Det gick bra, jag blev sjukskriven på 100 % en månad till. Jag beskrev mina känslor och hur jag mår och hon sa att jag definitivt inte var redo. Det var skönt att höra. Jag skulle haft grupp idag men jag mådde för dåligt och prioriterade läkarbesöket framför stressbehandlingen.  Läkaren sa att det blir avstämningsmöte med arbetsgivaren och FK innan det blir återgång i form av arbetsträning. Hon sa att det inte är mitt ansvar att få till besök på arbetsplatsen. Det är chefens ansvar.  Hon tipsade även om att göra en sak varje dag som man mår bra av. Göra saker i lagom dos. Skriva en lista på saker som man måste göra och gradera hur viktigt det är att man ska göra det, sedan beta av dessa.  Känns skönt att bli bekräftad. Men svårt det där med lagom dos, och inte isolera sig. När rullgardinen har rullat ner sig då vill kroppen bara sova.  Skickade meddelande till ställföreträdande enhetschef om fortsatt sjukskrivning.  Det känns så jobbigt att många av de jag var nära p

Nere igen. Tom, orkar inget. Konstant huvudvärk, trött, ingen matlust, sover dåligt, illamående, diarré. Träffar läkaren om en stund. Hoppas på att bli sjukskriven på 100 % igen och med planerad arbetsträning tillsammans med FK, arbetsgivaren. det är för stort steg att börja på 25 %. Jag fixar det inte. 

32000 personer blir sjukskrivna för utmattning varje år och under 4 år har det ökat med 70%. Det är extremt. Mitt arbetsliv har absolut bidragit till mitt tillstånd även om jag har en sårbarhet som också har påverkat. Arbetsgivare älskar duktiga arbetstagare och förlitar sig ofta på personens skicklighet. Gränslösa och stora uppdrag och vagt ledarskap. Mitt förra uppdrag blev ett startskott för denna utmattning.

Nej, det gick inte. Jag har stängt av känslorna under vår familjeresa och ändå försökt visualisera hur jag parkerar bilen, köper biljett, går in genom dörrarna, möter kollegorna, fikar, sätter mig i mitt (nya) rum. Men nej det gick inte imorse. Jag kände i hela kroppen att det är fel att jag ska jobba. Jag är inte redo, jag har inte varit på jobbet sedan jag blev sjukskriven och nu ska jag dit och var frisk 2,5h. Det går inte.  Jag skickade ett sms till min sektionschef. Ringde o sjukskrev mig och ringde FK. Handläggaren tycker arbetsträning skulle vara bra i mitt läge. Han ska kolla upp det och återkomma. Om jag inte kommer iväg till jobbet under veckan kommer han behöva ett sjukintyg från och med fredag.  Jag var helt slut efter att nätverket kommit o hämtat dottern. Så jag la mig i sängen och sov 3 timmar.  Jag är så rädd för att slukas upp på jobbet igen. Inte kunna stå emot, inte kunna säga nej. Jag är arg för att ingen kollat min mail och telefon heller som jag fick veta at

I natt kom jag på varför vissa av mina arbetsuppgifter var så svåra innan jag blev sjukskriven. Det var ju för att att jag då hade tappat förmågan att planera och genomföra. Allt kändes som kaos. Som att jag skulle följa den röda tråden in i ett nedsläckt rum och genom ett trassel. Omöjligt! Koncentrationen och minnet var så begränsat att jag hade svårt att följa med i samtal och skrev jag inte anteckningar mindes jag ingenting efteråt. Skrev jag inte ner i journal direkt blev det en mycket torftig journal senare eftersom det var helt blankt.  Ringde någon mig så fick jag panik, och kände mig irriterad. Vad vill ni mig? Låt mig va! Jag hade svårt att svara, svårt att lyssna av meddelanden. Svårt att ta tag i det som skulle tas tag i. 

Ännu en tanke jag hade då jag ännu inte var drabbad: Hur /vågar/ utmattade och sjukskrivna personer uppdatera så mycket på Instagram och Facebook. Fina naturbilder, umgänge med familj och vänner etc.  Nu när jag själv är drabbad så kan jag säga att det har varit min största kontakt med omvärlden. Det har varit enklare att umgås med skärm emellan än att träffas ansikte mot ansikte.  Och nu tänker jag att varför skulle min vardag som utmattad och sjukskriven inte kunna visas. Existerar man bara när man arbetar? Är det liksom ett privilegium   att då Instagramma lyckliga bilder från sitt liv? På facebook är jag inte så privat men på Instagram har jag varit öppen med min sjukskrivning och mitt mående. Men också kunnat lägga upp bilder och text som inger hopp om bättre dagar, bättre tider.   Nu åker jag bort några dagar och kommer inte kunna ventilera här. Det känns tråkigt när jag kommit igång så bra och hela tiden får nya uppslag att skriva om. Det var länge sedan jag utnyttjade m

Är du utbränd? Vidbränd? Gått in i väggen? Utmattningsdeprimerad Ja, det är jag. Förutom det sista, jag är inte deprimerad. Jag har utmattningssyndrom och ångestproblematik. Det är verkligen sant att man inte kan veta förrän man själv varit där. Jag minns att jag var så frustrerad på arbetsplatsen som inte riggade bättre för K så att hon slapp bli sjukskriven igen. Nu känner jag att det inte är ett misslyckande om jag blir sjuk igen efter att ha testat jobba. Ibland behöver man testa för att veta hur redo man är. Jag minns att jag tyckte utmattning lät så läskigt, så vagt, så flummigt något som personer som drabbats av det kunde fastna i för flera år och som ingen annan begrep sig på. Men det är mycket mer konkret nu när jag själv drabbats. Men ändå på något sätt svårt att sätta ord på till någon som inte vet. Att klä upplevelser i ord är svårt ibland, särskilt när man märker att människan mitt emot inte riktigt vill förstå vidden av det hela. "Ibland måste man bara köra&

Ja så säger de pensionärer jag känner iaf. Det är helt lagom med en sak inbokad per dag. Idag hade jag tre.  Första mötet ägde rum med chefen A och sektionschefen K. Vi har gjort en plan inför jobbstart. Det känns bra att jag slipper att sitta i kontorslandskapet och får ett eget rum. Det känns bra med ett upplägg som är som arbetsträning även om jag faktiskt är friskskriven på 25%. Men jag är långt ifrån frisk. Det känns bra att de ska prata med arbetsgruppen innan. Förbereda dem på att det inte är den högpresterande Fröken F som kommer tillbaka, utan en som fortfarande är sjuk. Sedan blir det tufft att stå upp för mig och mina behov i relation till min sektionschef. Hon vill väl men hon stressar mig.  Andra mötet var med Massören M. Så skönt och välbehövligt. En mindfull stund med först fotbad i 10 min för mig själv och sedan massage. M är en av de bästa massörer jag träffat. Hos henne gick jag precis när jag blev sjukskriven och fick anti stressbehandling som höjde välbefinnande

Svårt att somna trots trötthet. Vaknar vid 1:30 och fortfarande vaken nu kl:03. Begynnande huvudvärk, spända käkar och klåda över hela kroppen. Är detta stress för att jag imorgon har 2 oundvikliga saker inbokade och 1 nöjessak? 3 grejor på en dag är to much - I get it... Tur att det inte blev fyra då. Nätverket ställer upp med hämtning av dottern. Hela veckan känns fullspäckad eftersom vi ska ta en semestertur och hälsa på vänner. Trevligt men också något jag kommer tycka är ansträngande. Vi ska ta tåget, något som också stressar mig. Jag är rädd för att må illa. Rädd för att missa ett byte. Rädd för att glömma pinaler. Rädd för att vi inte får sitta samman. Rädd för att det är något fel med biljetterna. Rädd för allt möjligt som ni hör.  Och snart börjar jag jobba. Hur ska det gå?

Tröttheten är så påtaglig att jag bara vill ligga ner. Musklerna känns läskigt avslappnade att jag inte orkar varken lyfta armarna för att spela mobilspel, titta på ngn serie eller läsa en bok. Vila är det jag gör. Och när jag måste så gör jag ju andra saker också, som att laga frukost till min dotter och skjutsa till aktiviteter. I väntan utanför danssalen somnar jag nästan. Och på vägen dit glömde jag för några sekunder var det är hon brukar dansa.  Jag sover sämre igen också. Har svårt att somna och vaknar runt 3-4 snåret. Är märkligt tömd på känslor. Bryr mig om mycket lite just nu. Ibland fejkar jag lite entusiasm. Det är lätt på Facebook och instagram där man inte behöver anstränga ansiktsmusklerna. En smiley gör jobbet.  Jag har börjat på ACT och basal kroppskännedom, det är en psykolog som håller i gruppen och vi är 6 kvinnor i varierande ålder som deltar. Vi träffas 2 timmar i taget och efteråt sover jag 2-3 timmar. Jag är så slut. Utöver det har jag läkarkontakt med jämna