Utmattningsparentesen

När någon säger: Jag lider med dig (medlidande), så upplever jag en förstärkning av mina känslor, eller ofta en förvrängning. Jag är rätt pragmatisk till hur jag förhåller mig till mig själv och mina närmsta och utgår mer utifrån att Det Är som det Är. Jag accepterar och går vidare.  "Jag lider med dig" - blir därför en värdering på hur jag borde känna. Jag menar att även om min vardag utåt sätt kan verka tuff så är det min vardag och inte lider jag i min vardag. Jag hanterar den för att det är min vardag - den är som den är.  Om jag skulle lida är det samma sak som att ge upp, lägga sig ner och inte mera orka. Det kanske jag gör i kortare stunder (på sin höjd några timmar om dagen när det är riktigt jobbigt) men jag hanterar både mig själv och vardagen ändå. Att någon då säger "att de lider med mig" ger mig ingenting. Jaha.... liksom.  Du begriper ingenting. Du vill att det ska vara svart eller vitt, det är det inte. Det finns lite av allt mest hela tiden.  E

Och så kom natten jag googlade medlidande kontra medkänsla i hopp om att kunna förstå mina egna reaktioner lite bättre och kunna ta ansvar för dom. Det jag fann var en blogg som beskrev skillnaden och hur de olika reaktionerna fick skribenten att känna. Resultatet av googlingen: medlidande ökar på lidandet och ger skuldkänslor för att man orsakar lidande för andra. Det kan även ge ett lidande som man själv förnärvarande inte känner.  Hos mig väcker andras medlidande en ansvarskänsla som får mig att börja kompensera för att minska den andre personens lidande.  Detta tar mycket energi. Det väcker en önskan att slippa ta ansvar och hantera andras känslor. Jag vill sluta dela med mig, skydda mig. Och som så många ggr förut blir jag irriterad fast jag egentligen är ledsen.  Saker och ting ställs på sin spets och jag kan inte förändra andra bara mig själv. Kan jag öva på att förmedla min grundkänsla utan den irritation som först blossar upp?  Går det att säga att din medl

Svårigheten att vara medmänniska Jag fick tips från  http://bylittlenea.blogg.se  om ovanstående inlägg om svårigheten att stötta anhöriga som mår dåligt. Läste det och blev inspirerad av det att knåpa ihop något eget på samma tema.  Stöttandets konst alltså. Ja att kunna stötta ser jag nämligen som en konst. Vissa kan det, vissa kan det inte. Vissa kan stå ut med att möta jobbiga känslor utan att de väcker egna känslor. Andra blir rädda och vill kompensera svåra känslor med positiva känslor. En del är själva rädda för att känna starka känslor och kan därför inte stötta andra.  Hur man ska stötta är till största del individuellt tror jag och det har också att göra med hur nere någon är. Är det bara någon som slagit i tån (jag vet det gör galet ont, vill inte på något sätt förringa den smärtan, men i jämförelse med själslig smärta så är den rätt kortsiktig) då kanske det är okej att säga: det blir nog bättre snart, lägg på lite is etc. Men är det någon som har en livskris fungerar

Här om dagen hade min dotter namnsdag och fick således en pusselbok från tv-programmet Labyrint. Hon ville givetvis direkt öppna den och pyssla på. Jag satt med till en början med min sambo då sonen sov. Dem tre musketörerna hade mys. Sedan kom en uppgift där man skulle med hjälp av klistermärken ta sig fram i en labyrint. Och min hjärna bara: ___________________________ AAAAAAAH ___________________ förstår inte hur____ orkar inte ________ kan inte _________ vill inte_____________ Så jag avlägsnade mig försiktigt och plockade upp mobilen. Sambon och dottern löste det men jag fick ångest på en gång för hur ska jag kunna hjälpa min dotter med uppgifter och så småningom läxor när min hjärna blir overloaded av enkla pysseluppgifter.  Jag har ofta jättesvårt att formulera vad jag ska säga, tappar ord och kan inte förklara vad jag menar. Vilket resulterar i onödiga konflikter ibland. Jag blir så irriterad på mig själv att jag inte har tillgång till min hjärna längre på samma sätt. Det

Nu ska ni få en inblick i hur det är att vara mamma till två och utmattad. PuH! Idag skulle sonen börja på sin babysim. Min sambo har nu däckat i sin förkylning och jag stod själv med ansvaret att ta mig till babysimmet och fixa allt. Jag ringde barnens farmor för att fråga om hon kunde tänka sig att följa med.  Sonen är i vanliga fall en mycket glad och nöjd bebis som i princip bara skriker när han får vaccinationssprutor eller tycker att maten inte serveras tillräckligt fort. I övrigt är han för det mesta väldigt glad. Det är lätt att förstå hans behov.  Vi åt lunch 11:30 och sedan ammade jag och sov i soffan ca en timme tillsammans med sonen, dottern satt med paddan och tog det lugnt. 13:15 började vi göra oss i ordning för att 13:40 sitta i bilen. Sonen började skrika i bilen så jag fick stanna och pröva lugna ner honom under de ynka 10 min som det tar att åka till babysimmet. Tillslut gav jag upp och körde med en hysteriskt skrikande unge och en annan som försökte lugna med eg

Året jag var 33 går till historien som det året min hälsa verkligen var på botten. Det var året då det kändes som om allt det tuffa hände. Året då arbetsgivaren svek sin anställda.  Men oxå året då sjukvården verkligen ställde upp och försäkringskassan fungerade utan strul. Året då mängder av insikter och lärdomar kom till mig. Året då många nya kontakter knöts och existerande fördjupades.  Året då jag på riktigt förlät mina föräldrar och mig själv. Året då jag började gå vidare. Året då min son föddes och året då vi på riktigt började prata om förlovning.   Jag skulle beskriva året som ett hundår men med sina kanter av diamanter. 

... som en pruttkudde...

Inatt var en bra natt. Jag fick sova mellan 02 och 06, kisspaus somnade om och vaknades 07:30 ammade och somnade om med bebis 2 cm ifrån, vaknade kl 10, ammade igen.  Sambon kom upp och kikade till oss, han hade efter lämningen på dagis varit ute och gått. Jag lämnade sonen till honom och åt lunch/frukost vid 11:15 därefter gick jag ut. Lite för peppad. Min sambo läser mig så bra och säger ta inte i för mycket nu. Sagt och gjort, hade tänkt ta tre kilometerasvängen men varenda steg smärtade och det var tunga långsamma steg. Så jag vek av och gick min vanliga runda som jag gick innan bebisen kom. Långsamma steg, andning, vila blicken, lättsam ljudbok i hörlurarna.  Tänkte på helgens eskapader och kom på mig djälv med stt sätta ribban så högt, för högt. Väl hemma bad jag därför att sambon skulle ta ansvar för fikat och bestämma allt. Jag hjälper till men jag kan inte planera nu. Inga problem för honom. ❤️❤️ så skönt att kunna dela på ansvar. Att inte vara själv med allt.  Efter promenade

Mål stretcha ut ryggen, minska smärta. Resan påbörjad. Bästa yogavideon för nybörjare. Sök på yoga for complete beginners. Yogavidya.com tror jag att hemsidan heter.  Nattvak med bästa bebisen som vaccinerats idag. Verkar inte alls trött. Väcker väl sambon vid 4-5 om han fortf inte sover så jag får sova.  Hoppas ni andra får sova ❤️

Jag kan läsa min underrubrik på bloggen hur många ggr som helst och ändå inte ta in att jag aldrig mer kommer vara den jag var tidigare. Det är egentligen inte sorgligt. För den jag var var en tjej som tillfredsställde andras behov på sin egen bekostnad. Jag var en tjej med ett flyktbeteende, en som inte kunde handskas med ångest. En tjej som på ytan verkade ha koll på läget men som på djupet var vilsen. Jag var den jag är nu med den lilla förändringen att jag nu tränar på att stå ut med alla känslor och inte fly. Jag kör inte på längre. Jag lever inte längre med övertygelsen om att jag kan kontrollera mitt liv. Vi kan stryka kontrollera ur ordboken tycker jag.  Det finns ingen kontroll i världen som kan göra livet förutsägbart. Livet är vad det är. En dag i taget, en vecka utan solljus, en vecka med värk. En månad eller ett år med övervikt. 4 dagar utan en dusch. Ja jag förstår varför deprimerade människor har svårt att duscha. Jag tvingar mig själv att duscha, inte varje dag, men i

Pendlar mellan avstängdhet, stark ångest och nedstämdhet. Där avstängdhet är normaltillståndet. Väntar på en reaktion på allt som varit. Förstår av symptom i kroppen att avstängdheten inte ska förväxlas med att allt är bra. Tänker på vad jag fick lära mig under stressbehandlingen. Att vårt känsloliv är som en hand där fingrarna symboliserar de olika känslorna. Slutar man tillåta sig att känna en känsla så haltar tillslut även de andra. Fortsätter man så lever man tillslut avstängd med liten förmåga att känna känslor på riktigt, genuin glädje, ordentlig ledsenhet, brinnande ilska. Och jag tror jag skulle bli bitter.  Jag får panik av att vara själv, när min sambo inte är hemma. Nu när han är hemma och avlastar kan jag ta hand om mig själv bättre igen & har inte känt mig galet trött eller nedstämd. Håller mig själv inom ramen som inte äventyrar min hälsa.  Att han är hemma är en investering i vår familj så som en renovering av huset är. Och jag hoppas sjukskrivningen blir förlängd. V

Japp, så kom den dagen då jag googlade på: "pilla bort sårskorpor" och fann att det finns ett namn för sådana som mig. Dermatillomaner. Okej kanske inte ändå, den hittade jag på själv.  Jag har så länge jag minns pillat bort sårskorpor om och om igen. I rätt ljus syns det på mina ben alla ojämnheter efter ärren som jag fått under min levnadstid. Det grundar sig i en känsla av att det som inte ska vara där ska bort. Jag vill ha en hud där inget står ut. Men i långa loppet så har jag istället en ännu mer ojämn hud. Jag har försökt låta bli i perioder men då rivit på natten. Enda sättet för mig att låta ett sår läka ordentligt är att ha plåster på det.  Jag äter dock inte det jag pillar bort vill jag poängtera! Så vad fann jag på webben då? texten nedan är kopierad från Wikipedia. Dermatillomani  (derma=hud tillo=rycka) även känt som "skin picking" är ett slags  tvångssyndrom  kallat ICD (Impusle Control Disorder,  impulskontrollstörning ) som innebär att man

Min sambo är tacksam för de närstående som är det möjligt för honom att åka iväg ett par dagar för att gå på konsert. Jag är tacksam för de som försöker fylla tomrummet efter honom. Men det tär på krafterna att behöva be om hjälp, att öppna upp sitt hem för andra när man är på gränsen till ett break down.  Imorse funderade jag på vad jag svarat om jag hade fått frågan hur mår du? Det hade säkert undsluppit ett bra ur mig. Fast det på långa vägar inte är bra. Men jag är inte ledsen, inte arg, typ ingenting. Jag är trött, hjärnan och kroppen är trött. Jag satt efter dagislämning och kände in mig. Tränade på att kliva ur avstängdheten. Jag hade ont i huvudet och kroppen kändes tung.  En kvart satt jag på soffan innan det var dags att klä på sig kläderna och stövla ut i snöstorm för att 30-35 min senare kliva in på BVC. Där satt jag i väntrummet en 15 min innan det blev min tur. Efter besöket satt jag kvar och ammade i ca 20-25 min. Under tiden fick jag ett sms med frågan hur jag måd

Jag är så tacksam för att ni läser och kommenterar även om jag inte svarar på era kommentarer så vill jag att ni ska veta det. Just nu orkar jag inte riktigt det. Jag kommunicerar genom att uppdatera bloggen istället.  Igår fick jag kontakt med psykolog som jobbar på bvc och barnkliniken. Vi hade ett bra samtal över telefon och hon påminde mig om att inte glömma bort min utmattade hjärna. Vi fick tid till henne om två veckor, känns jättebra.  Imorse pratade jag kort med läkaren som inte är främmande för sjukskrivning, ska träffa henne kl 13:00 idag. Hon tycker inte heller att en höjning av medicinen är det vi ska prova först eftersom amningen fungerar. klok läkare, så tacksam för att jag har henne. Det är naturligt att reagera på beskedet om vår sons hjärta - problemet är att jag inte har reagerat, inte psykiskt bara fysiskt. Jag har stängt av igen. Vi hinner inte bearbeta tillsammans när sambon jobbar, och vardagen kräver sitt. Jag vill bara vara ifred. Jag orkar allt korta

Jag vill leva. För en sekund var jag inte övertygad men nu vet jag det. Jag vill men behöver hjälp att orka.  Vår son föddes med hjärtfel och funktionsnedsättning, jag var nära att förlora livet vid förlossningen. Vi har varit i kris, kommit ur den och hamnat i kris igen. För vem som helst skulle det vara påfrestande.  För mig med utmattad hjärna har det enda sättet att fungera varit att återigen stänga av. Men nu kan jag inte det, nu orkar jag inte bara överleva. Nu vill jag även leva. Njuta och se fram emot mer än Candy Crush och en promenad.  Han ligger på mitt bröst, snusar mig i ansiktet, luktar lite bebiskräk. Hans hans vilar i min halsgrop den andra i min armhåla. Hans lilla kropp är så avslappnad så tillitsfull, så övertygad om att jag gör så gott jag kan.  Jag gråter och känner enorm kärlek till detta lilla liv. Jag vill bara ha hjälp att orka. Om jag får ökad dos medicin kommer jag kanske behöva sluta amma. Det gör mig ledsen men BVC-sköterskan peppar mig att jag ska tänka at

För att distrahera hjärnan från alla tankar, för stt skapa mig ett eget brus lyssnar jag på denna skiva på Spotify, det är som jag är i mitt egna spa då utan att vara på spa.  Idag har jag kontaktat vc - har teltid med läkaren på torsdag. Och BVC och fått telefonnummer till en psykolog. Jag har smsat och pratat i telefon med en vän som har stora egna erfarenheter och dessutom känner mig. Hon lockade ut mig ur avstängdheten. Och uttryckte det så bra - du behöver hjälp för att kunna sitta lugnt i båten.    Jag vill inte bli sjukskriven men det är nog det jag behöver. Klarar mig inte ensam med båda barnen utan att må skit. Jag vill vara duktig och fixa detta. Inte skapa problem för sambon och hans jobb.  Men risken om jag fortsätter simma i motströms är att Jag snart blir helt sängliggande igen.  Vilken skam det ör att må psykiskt dåligt. Fyfan, så less på det.