Utmattningsparentesen

Mina egna förberedelser inför julen har gått väldigt smidigt med pyssel och internet-shopping och mitt-i-veckan-på-förmiddagen-jul-shopping. Men någonstans på vägen gick jag in i gamla hjulspår för att organisera upp ett kaos som blev när 8 personer chattade om julens förberedelser.  När ingen längre mindes vad som var bestämt och samma frågor kom om och om igen, fick det min irritation att pyra men främst min ångest att få fäste. Så jag gjorde ett evenemang istället. Men folk fortsatte chatten istället för att skriva och läsa i evenemanget - vilket jag blev onaturligt irriterad över, så mycket att jag faktiskt övervägde att radera konversationen/chatten för att tvinga folk att skriva i evenemanget istället. Sedan var det några som ordbajsade rejält så det plingade till hela fucking tiden i allas telefoner.  Säg det kort och koncist har varit mitt motto länge.   Om jag bara hållit mig på min kant och inte tagit något ansvar för att styra upp så hade jag inte blivit så irriterad o

Igår utmanade jag verkligen mig själv. Jag tog bilen, körde själv och i mörker den dryga halvtimmen till min jobbstad och gick på julfest med min enhet + 4-5 enheter till. Jag kom dit i bra tid men var väl i princip först på plats förutom festkommitten. Ingen la märke till mig så jag fick själv söka kontakt. Många tror jag inte ens reflekterat att jag varit borta i ett år. De hejade glatt. Andra visste och jag hade några fina genuina samtal. Festen inleddes med en quiz - och jag blev stressad men valde att inte vara så delaktig. Det var en stor utmaning för mig och det blev tydligt hur mina försvarsmekanismer väljer att arbeta nuförtiden. Tacksam att jag längst ner i väskan hittade ett par gamla intorkade öronproppar som jag använde när någon allt för hög underhållning drog igång. Efter mat, prat och kaffe drog jag mig hemmåt. Nöjd med att ha kommit och umgåtts. Jag var där i ca 3 timmar. I bilen hem njöt jag av tystnaden, kände ett band av trötthet över ögonen och pannan. Började få

Att ha min sambo hemma på heltid har varit den bästa medicinen för mig. Nu är jag bland ljusare snår både känslomässigt och kroppsmässigt. Eftersom han gör det mesta där det krävs planering och passa tider orkar jag fler och fler påfrestande situationer. Jag har börjat yoga frekvent och märker enorm skillnad i kroppen, jag har inte lika ont. Jag blir oxå lugn och rensar skallen. Jag sover bättre. Nu är det inte jobbigt att komma igång. Nu längtar jag till nästa stund. Jag yogar oftast kl 22:30-23:10 ca men ibland även direkt efter en promenad. Känner mig starkare i bålen redan efter bara ett par veckor. Igår kollade vi på en humorföreställning på tv med Lindström och ... ja nu står det still, Schyffert! Och jag skrattade så där förlösande och det kan jag säga det var länge sedan sist! Jag till och med nöffade. Den hade några höjdpunkter och då kände jag mig väldigt träffad.  En stund med sambon skrattandes det gav positiv energi. En natt med bra sömn på det gjorde att jag orkad

Jag är inte redo att definiera mig som en mamma till en pojke med funktionsnedsättning. Inte min sambo heller, som pappa då. Det blev tydligt denna vecka. vi har fått inbjudan till julfest men eftersom vi inte känner att vi vill eller kan definiera oss ännu har vi inget behov av att närvara vid julfesten som FUB ordnar. Däremot tror vi att när vår pojke blir äldre då kommer behovet finnas.  Jag kan inte sörja att det inte blev som vi tänkt oss. Dels känns det som att jag då ska sörja min pojke och det kan jag inte. Han är den han är och alldeles perfekt precis som han är <3. Sedan tycker jag inte vi förlorat något snarare har vi fått mer än vad vi var förberedda på. Och det där som innefattar mer behöver inte bli en sorg.  Krisreaktionen som ändå uppstod efter förlossningen och som jag kapslade in för att orka vara människa och mamma den kanske inte kommer komma just nu. Jag tror dock, efter erfarenhet att nästa kris kan bli extra jobbig för mig eftersom jag då även kan få tillg