Utmattningsparentesen

Det gick jättebra att skjutsa till aktiviteten och hålla sina känslor i schack. Väl där mötte jag en gammal kompis som själv lider av ångest så det kändes bra att vara två i samma båt. Jag är glad att min sambo inte kunde följa med och jag fick lov att fixa detta själv med båda barnen. För det gick ju bra. Jag kommer på mig själv allt oftare, jag vill undvika sådant som stressar mig. Men jag tänker att mitt framtida liv kan inte vara utan stress. Jag måste lära mig stressa utan att bli sjuk. Lära mig handskas med stress genom att alltid prioritera återhämtning. Som nu, nu ligger jag i sängen och funderar, med hörselkåpor på. Jag klappar mig på axeln och känner genuint - bra gjort! Du vågade och du vann över rädslan. Risken om jag undviker sådant som ger mig obehag är att jag utvecklar en social fobi istället. Och då kommer jag ändå behöva träna på att göra de saker som gör mig rädd.

Förra veckan kände jag mig pepp trots att jag var tvungen att vila varje tillfälle som gavs. Jag mådde bra av att känna mig som vilken föräldraledig som helst. Idag känns det bara jobbigt. Känner mig rädd för att vara ensam, rädd för att inte klara av detta, rädd för att aldrig bli helt återställd. Rädd och ledsen. Jag är stressad inför i eftermiddag, då jag ska skjutsa dottern till en ny aktivitet. Det stressar mig att jag inte vet var jag ska parkera, om jag kan ta med vagnen. Det stressar mig att jag måste hålla koll på mina känslor för att inte överföra till min dotter. Jag vill att hon ska få en bra chans att själs avgöra om denna aktivitet är något för henne. Jag har yogat och lyckats komma ner i varv men har kvar en olust i kroppen.

Vilja och orka är två skilda saker. Idag hade jag bokat in en lunch med en vän men kände att jag inte har energi så det räcker att både äta lunch på stan med allt vad det innebär och sedan hämta på dagis, vara ensam med barnen i ett par timmar och troligtvis ensam skjutsa dottern till aktivitet tillsammans med bebben. Så jag avbokade. Läxa till mig själv. Ge dig tid att tänka igenom innan du tackar ja eller nej. Boka luncher på dagar då din sambo är hemma så du har tillåtelse att vila efter om du behöver.

En tidig lista, brukar köra tisdag till tisdag. Men nu med minnet färskt över veckan så kommer den nu istället. Godaste mat: köttfärsbiffar med wokade grönsaker Skönast: Det faktum att energin räckte de timmar sambon var på jobbet. Att trots en stor energidränering idag så mår jag fortfarande psykiskt bra. -Hurra! Tuffast: Den dräneringen jag upplever idag. Det är ett tecken på att de förändringar denna vecka medförde har min kropp registrerat. Sen i fredags har jag känt av migrän och trötthet. Hankat mig fram. Men idag känner jag att jag ska ligga ner. Min kropp behöver mörker, vila, sömn. Oro: I torsdags när min sambo bestämde över huvudet på mig. Märkligt att jag trots att jag kommit så långt ändå inte riktigt litar på mina känslointryck gällande mig själv. Men nu med dräneringen som är ett faktum så känns det som ett kvitto på att jag ska lita på det jag känner. Jag vet vad jag behöver. Överraskning: Jag vet inte om något har varit en överraskning denna vecka... Jo för

Det har varit en vecka med stora förändringar. Det blev lite miss i kommunikationen och min sambo tänkte på vår dotters önskan men inte på sin sambo som är har utmattningssyndrom när han gjorde upp planer för fredagen och natten mellan fredag och lördag. På torsdagseftermiddagen blev jag varse planerna och fick sådan fruktansvärd panik, jag kan inte förklara det på annat sätt än ett fullständigt obehag. Alla möjliga känslor kände jag. Kontrollförlust, ilska, rädsla, ledsen - ja en blandad kompott. Det går för fort, från skyddad miljö till ut i ett liv som liknar en frisk människas, jag kommer krascha. Jag vill inte verka osocial men jag kommer inte orka med hela fredagen för att sedan även på kvällen vara bland andra. Sambon förstod rätt snart sitt misstag, dels att han gjort planer utan att tillfråga mig men också att det kommer bli för mycket för mig. Han erbjöd sig att ändra på de smidda planerna, men det kändes inte heller bra. Sen kom vi överens om att jag inte behöver vara so

Jag mötte henne. En kvinna med ett slitet yttre och sorgsna men starka och modiga ögon. En kvinna som för sina barn uppbådade urkraft. En kvinna som trots sina ansträngningar förlorade ett barn. Var det överdos eller självmord jag vet inte. Jag känner stor empati med denna kvinna. Hon är en mor som älskade sina barn utan förbehåll, hon var en mor som gick igenom eld för att ge sina barn det hon aldrig fick som liten. Jag möter henne när jag håller i min son, jag nickar försiktigt och säger hej. Som för att hon ska veta att jag känner igen henne. Jag har så enorm respekt för henne. Att hon står på benen idag är ett tecken på människans obevekliga styrka. På hennes obevekliga styrka. Mötet lämnar inga direkta intryck när det sker. Men nu på morgonen, när jag egentligen vill somna om minns jag plötsligt vem hon är, vad hon gått igenom och det får mig att minnas sådant jag inte tänkt på på evigheter. Jag drömde inatt om farmor och farfar som fortfarande var vid liv, om alla mina kusi

En roll jag älskade men som jag idag avskyr. Jag vill inte vara den som planerar aktiviteter eller tar ansvar för hur andra personer ska göra. Dessvärre händer det att jag hamnar i sådana situationer fortfarande, ibland självpåtagna och ibland eftersom andra är vana vid att jag fixar. Min första reaktion är irritation, men så stannar jag upp, observerar, accepterar och svarar/släpper. Jag var precis med om en sådan situation. Först irriterad, sedan obehag, sedan ångest. Acceptans att jag inte längre kan ha den rollen och att jag INTE längre SKA TA den rollen. Lösningen jag gjorde var att bolla över frågan till min sambo. Han får svara. Det är ju trots allt en i hans nätverk som frågar. Jag försöker intala mig den sanningen att alla har eget ansvar. Du behöver inte ta över något ansvar. Men när jag inte gör det, skapar det så sjukt mycket ångest. Det är väl så jag har förstått mitt egenvärde tidigare, genom att "hjälpa" andra har jag existerat och varit en god vän, dotter,

Uppvarvningen inför min utmattning skedde från 2013 när jag kom tillbaka till arbetslivet efter föräldraledigheten. Innan det hade jag haft en lång period av återhämtning. Jag började en ny tjänst med lösa boliner och få förväntningar, vi jobbade i skolan men var anställda av socialtjänsten. Det var väldigt luddigt vad det var vi skulle göra och skolpersonal hade förväntningar som vi inte kunde leva upp till. Vi var två i projektet med en chef som även var chef över en annan enhet. Vi saknade aktivt ledarskap. Vi var varandras projektledare, idésprutare och genomförare, samt även våra egna utvärderare. Ja, visst låter det som ett kul uppdrag?! Det var enormt utmanande på alla håll och kanter. Samtidigt var jag tillsvidareanställd på en annan enhet där jag aldrig arbetat. Jag fick den via las under min föräldraledighet men fick tjänstledigt för projektanställningen. Jag som gillar när det är enkelt blev väldigt stressad av att tillhöra en enhet där jag aldrig arbetat, och aldrig skull

Jag vill skriva om det faktum att jag idag ser det som jag ansåg var friskt innan min krasch som sjukt och att det som kanske anses vara sjukt idag eftersom det är en form av begränsning i själva verket är friskt beteende. Förut levde jag mitt liv i ett enda långt lopp. Jag gick upp, åt frukost, sprang till dagis, körde till jobbet, jobbade intensivt, körde till dagis, hem och laga mat, åt, diskade, tvättade, la barn, tittade på min mobil, sov. Allt för att vakna och upprepa proceduren ungefär 365 dagar om året. De dagar det var helg var det oftast inte heller några pauser utan då var helgerna uppbokade med besök och annat man skulle hinna som man annars inte hann. Ofta "passade jag på" att prata i telefon när jag satt i bilen, städade när jag satt på toa, plockade ur diskmaskinen medan jag lagade mat osv. Jag såg bara alla andra som levde samma liv och tänkte att det är så här det ska vara. Samtidigt kände jag en enorm tomhet och meningslöshet inom mig. Jag längtade till

Godaste mat : Fredagens fisksoppa helt klart. Roligaste:  Bowlingen! Att träffa vänner och deras nyfödda tvillingar. Lördagshäng med faster S och kusinen A, lika gammal som vår bebis. Besök av mina föräldrar och svärisarna under veckan.  Skönast:  Fortsatt stabilt mående, bra fungerande vardag med sunda rutiner.  Tuffast: När dottern hade dubbelsidig öroninflammation, hon var så smärtpåverkan. Oro: min läkare var sjuk, innan jag sansade mig a la SOAS gick jag bananas i mina tankar och känslor. Oron försvann när jag fick beskedet att hon skulle vara tillbaka på måndag och då fick jag även tid. Överraskning: Min sambo överraskar mig positivt hela tiden, han är en mycket fin människa <3 Musik : musik från SKAM, bablarna och reiki flödesenergi Pod : lyssnat på Pira och B råding Skapande:  Sydde en mantel till min dotter av en gammal tunika, lagade mat och bakade bananbröd Ser fram emot:  Att fortsätta må bra, känns som varje dag går jag åt rätt håll.  Finast

Idag är första dagen då min sambo jobbar sedan oktober. Från och med denna vecka är jag sjukskriven med 75% vilket innebär att han arbetar på 25 % och tar ut föräldraledigt på resten av tiden. Än så länge känns det bra. Det känns fint att klara sig själv. Det känns fint att känna igen sin spegelbild igen. Jag har en annan lyster i ögonen. Tips för er som har svårt att somna in. Jag införskaffade dessa hörlurar  som är perfekta att sova med. Sedan sätter jag på denna skiva som är som ett insomningspiller för mig: Reiki flödesenergi Mina dagliga promenader är en viktig komponent i mitt tillfrisknande. Yogan stärker bålen och förebygger ryggproblem. Vi har också tagit tag i vår kost och äter nu mycket mer hälsosamt. Det har gott hur bra som helst idag, ingen stress och ingen ångest. Rutinerna har fungerat och jag var inte helt slut när sambon kom hem trots förkylning. Alltså det är en sådan revansch att de små sakerna i vardagen fungerar. Att en promenad blir av, att en lunch

Ny design på bloggen, en mall som passar mig bättre nu när kreativiteten tågat in i mitt liv igen och när jag mår bättre än vad jag gjort på länge. Till och med bättre än i somras. Jag hade en dipp i november/december men nu är jag på väg upp till nästa platå, jag känner det i varenda cell. Jag vill, vågar och orkar sy och baka bröd igen. Jag går ut och går i lite snabbare tempo. Inte för att jag är stressad eller försöker gå ner i vikt utan för att benen känns snabbare, lättare liksom. Jag orkar lyssna på musik igen. JAG MÅR BÄTTRE! Och jag vågar ropa hej. Jag känner inte lika stor ångest när jag tänker på ett framtida arbetsliv. Jag har till och med lagt ut några trådar. Jag tror jag är klar med pendlandet. Får jag möjlighet att jobba där jag bor, tar jag den. Jag är nöjd med deltid. Jag vill ha mycket tid över med barnen och i mitt hem. Jag vill odla intressen igen. Jag går inte runt och känner mig rädd för vad mina fd/kollegor tycker och tänker. Jag kan till och med känna

Förra veckan kantades av sjukdomar, min dotter och min son var sjuka och jag kände mig konstig. Men för mig blev det inget, men sen fick jag mens, den första på mycket länge. Två dagar sov jag onormalt mycket och det kan bero på hormonerna.  I helgen hade jag en inplanterad tjejmiddag som jag kom iväg på. Vi gick ut på restaurang och det var stort för mig. Det gick bra även om jag var nervös innan och kände mig lite spänd i början. Däremot gjorde sig minnessvårigheterna sig verkligen påminda. När jag skulle berätta något om mig själv och mitt liv, så var det helt blankt.  Jag hade det på tungan och det kändes i kroppen att jag varit med om något roligt, något som var värt att berätta. Men jag kunde för allt i världen inte minnas vad det var. Det var en märklig känsla. Min hjärna skojade till det när jag råkade kalla servitören för frisören - inte så han hörde dock, men det blev lite goda skratt till följd av det och ett internt skämtande.  vid 22 tackade tanten för sig och vi åkt

Jag är verkligen i ett positivt flow just nu. På senaste tiden har jag utmanat mig själv med roliga saker och jag har klarat av det utan att fullständigt krascha. Nervöst sa jag till min sambo att jag tror jag är redo för att pröva 25% friskskrivning. Min önskan är då att han jobbar 5 timmar vardera tisdagar och torsdagar och att han lämnar på dagis och jag hämtar. Denna utmattning medför att jag vet vad jag behöver och är inte rädd att kommunicera mina behov. Han förstår att det är med stor rädsla jag medger att jag just nu mår rätt bra och att läget är stabilare än vad det varit på länge. Jag plockar frukterna i min trädgård av ansträngning, så att säga. Jag har inte lidit några men sedan bowlingen igår.  Jag var inte stressad när jag var där. Uppe i varv när jag kom hem - men det var pga att jag hade KUL. Alltså sist jag hade kul, jag minns inte! På grund av det hade jag lite svårt att sova. Sedan hade familjen ingen rolig natt då dottern vaknade med ont i öronen och sonen vakna

Jag snor  Listan  från By Little Nea  - i hopp om att mitt minne ska bli lite bättre.  Godaste mat:  Min sambo har verkligen utvecklat sin kulinariska sida sedan jag klappade ihop och i veckan som gick har vi till följd av det både ätit goda lövbiffsrullader med rostade rotfrukter, köttfärsbiffar med kokta grönsaker och köttfärssås med spaghetti.  Roligaste:  Det roligaste under veckan som gick var när jag var ute och åt middag med min kompis. Skönast:  Det var den morgonen min sambo fick sovmorgon och jag hade mysfrukost med min dotter. Det var också sköna stunder när vi tillsammans satt och ritade.  Tuffast:  Rädslan för framtiden, rädslan för hur jag ska klara mig om/när min sambo börjar arbeta igen.  Oro:  Är jag frisk, sjuk eller mitt emellan? Oro för läkarbesöket, som inte kom, de hade glömt mig. Återigen sömnproblem och stressdrömmar. Överraskning:  Alex Schulman är en människa med känslor, lyssnat klart på två av hans böcker. Främst Glöm mig -tyckte jag mycket om.

Jag frågar min sambo - tycker du att det är läge för mig att utmanas mer? Ska jag börja lämna på dagis exempelvis? Men då måste vi dela mer på nätterna. Och han säger nej, jag tycker inte du behöver utmanas mer. Att han har stress för att vara hemma tror jag inte har att göra med att han tycker att jag börjar bli frisk, utan stress för att hans jobb inte förstår, oro för vår ekonomi och förlusten av tillhörighet. Jag vet att vi klarar oss ekonomiskt. Jag vet att hans jobb inte straffar honom, de är så förstående för att han måste vara hemma nu. Jag kan verkligen förstå förlusten av tillhörighet och känslan av att inte befinna sig i världen/tillhöra samma värld som "de andra". Jag säger ofta till honom att jag är så stolt över honom. Han är vår superhjälte som tar hand om oss. Hade han varit som min pappa vet jag inte om jag klarat det med hälsan i behåll. Min pappa arbetade och reste mycket under min uppväxt och lämnade mamma ensam med ansvar över tre barn. Min sambo är m

Jag är sjukskriven till den 20 januari och min sambo börjar förbereda sig på att återgå till arbetet i viss mån, absolut inte till 100 procent. Jag mår bättre absolut. Men min energinivå är fortfarande inte full. Igår var jag hemma med minstingen ensam från 15:30-21:30 och det gick bra under tiden. Även om jag tryckte undan en viss panik, känner mig inte alls lika säker på min förmåga som jag gjorde med mitt första barn. Tänker en massa negativa tankar att jag inte stimulerar honom tillräckligt, att jag bara stoppar in bröstet så fort han låter, att jag är mer frånvarande och att han far illa av det. Samtidigt tänker jag att jag gör så gott jag kan. Igår satt jag på golvet med honom i nästan alla de timmar vi var ensamma och ja jag hade teven på, kollade på 3 säsongen av SKAM på svtplay. Men jag var närvarande också, lekte med en liten gris och busade. Men jag får honom inte att skratta som min sambo får. Jag bjuder på ett kort. Så glad för hans framsteg. <3 att han nu upptänkt vad

Efter besök på bvc var det två föräldrar som med lätta steg lämnade byggnaden. Vår son har ökat i vikt och sköterskan var inte orolig. Något bra gör vi. Det fanns till och med ett skratt i halsen och en lättnadens gråt i bröstet. Ibland vet jag inte hur mycket kraft och energi oro tar från mig för än den försvinner. Kan ni känna igen det?

Ja jul är som jul är. Men min ångest jag hade dagen innan var svårare än vad själva julafton blev, för den blev faktiskt mycket trevlig. Inte en ggr behövde jag skrika tysta skrik eller banka i osynliga väggar. Jag lyckades till och med i god sinnesnärvaro inte nappa på en krok som kastades ut - jag sa: inga kommentarer som den mest tränade politikern. Vad skönt att ångest inte är så verklighetstrogen jämt. Jag är glad att jag fick utlopp för den dagen innan för då överskuggade den inte julafton. Som till syvete och sist är barnens högtid och vad gör man inte för sina barn? I våras under stressehandlingen funderade jag kring aktivitetsbalans och föräldraledighet och var oroad för att jag skulle klara det utan att bli sjuk igen. Jag mådde ju hyfsat i somras och var verkligen på väg uppför i återhämtningen. Men när min sambo gick tillbaka till arbetet och ansvaret för vardagen föll tillbaka på mig började jag dala igen. 4 veckor klarade jag av det. Sen blev jag sjukskriven igen. Jag