Identifikationen - en del av sjukdomen

Under den tiden innan jag kraschade och blev sjukskriven hade jag under en lång period försökt identifiera mig med det sjuka i mig. Normalisera varför jag inte ville umgås med människor, varför jag inte orkade leka med barnen, varför jag inte kunde skratta längre. Jag försökte hitta anledningar i mig och utanför mig. En period var jag väldigt fokuserad på vad barndomen bidragit med. Jag fastnade i det mörkaste hålet av dem alla. Jag föll utan möjlighet att hitta tillbaka.

Så här i efterhand kan jag förstå att den där identifikationen var ett sista försök att hålla fast vid något friskt, att skydda sig mot det sjuka. Men det drev mig bara ännu längre in i det sjuka. När jag sedan inte orkade mer och min kropp verkligen med råge sa ifrån så slutade jag blunda och insåg att jag varit sjuk länge. Psykiskt och fysiskt sjuk, men jag hade bara inte velat se det.

Men jag inser i skrivande stund att det finns de som inte kommer längre än identifikationen. De som faktiskt lär sig leva med det sjuka och som på bekostnad av ett mer nyanserat liv och känsloliv stannar kvar. Som verkar nöjda, med modifikation. Jag tror inte detta är ett medvetet val. Jag tror att om man kunde välja så skulle man välja att må bättre. När jag höll på som bäst med att identifiera mig kände jag det som att jag var i en av livets återvändsgränder. Det fanns inga möjligheter och därför var där också så mörkt och svårt.

Ovan handlar inte om de med långvarig psykisk sjukdom, de måste lära sig leva med den för att överleva. Men de blir ofta experter på att också kunna utkristallisera det friska. Dessa personer är på något plan ändå medvetna. De som överlever och orkar kämpa. De är superhjältar i mina ögon. De som inte orkar har jag verkligen empati med också. Livet är så jävla hårt och brutalt.

Så här i trädgården där det friska inte dör i och med ogräset ser jag att när jag inte kan skratta, när jag inte orkar umgås med familjen eller vänner. Då behöver jag vila. I grund och botten njuter jag av social samvaro men inte på bekostnad av min återhämtning. Jag är inte humorbefriad som jag ett tag trodde.

Jag har fått lära känna mig själv igen och denna gång med nyanserade och ödmjuka glasögon.

God fortsättning från Fröken F

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid