Utmattningsparentesen

Jag balanserar bra numera, det får jag ge mig själv kredit för. Ibland ligger jag raklång i sängen några timmar för att kompensera en dag av inre stress och mycket intryck. Men sedan är jag på benen igen. Jag utövar medveten närvaro ofta, minst en ggr per dag. Yogar med barnen på golvet, medan de kravlar över mig. Det är inte tal om att träna på att stå på huvudet eller något sådant avancerat. Men det lilla jag gör mår min kropp bra av. Ta sig ut på promenader gör jag, men jag stressar inte ut. Vissa dagar blir vi inne hela dagar i pyjamas, med typ gott samvete, ibland behöver jag påminna mig om att tankar som "jag borde" inte ska påverka mig. Jag har energi igen. Härom dagen sprang jag med min dotter och sonen i vagnen i en lek, ingen träning i den bemärkelsen utan ett roligt sätt att ta sig fram, springa och hoppa över fantasihinder. Det är så stort att orka vara närvarande i ungarnas lek. Att ha barn är tufft, jobbigt men herregud vad mycket glädje det skänker. Det går

Man kan inte kontrollera sina tankar, man väljer inte hur man mår, men man kan välja att inte lita på på tankarna. Man kan välja att tolka när det inte känns bra i magen som en varningssignal att inte lägga någon stor vikt vid de tankar jag just nu tänker. Helt tvärt emot hur jag fungerat under livet. då jag till största del har litat på mina tankar. Att de fått styra min upplevelse av livet. Ytterliga en insikt ta inte beslut när du är nere -desperat utan ta dem när du är inspirerad-uppe. Upplevelsen av livet handlar om hur du tänker om det. Men du kan inte styra dina tankar så du har ingen skuld. Men när du lär dig hur tankarna fungerar, hur kroppen fungerar kan du stå still i båten när det blåser, utan att bli livrädd. Det kommer att stilla sig. Kroppen söker balans själv, men börjar vi försöka påverka och kontrollera blir det värre. Då sjunker vi djupare och stannar längre kvar. Inte utifrån och in utan innefrån och ut. Det yttre är inte orsaken till hur det känns och hur vi uppl

Jag har mått oförskämt bra länge nu. Det glömmer jag så lätt när jag nu sitter med ångest enda upp i halsen. Jag är i en förändringsprocess från heltid mammaledig till mammaledig + timanställning. Planeringen är att lilla E ska börja förskolan under våren. Både jag och min sambo är i samma träsk, vi kravlar runt och känner att måstena hopar sig. De allra flesta nätterna sover jag inte många sammanhängande timmar. Nu har jag varit på anställningsintervju och lämnat in registerutdrag, varit på informationsmöte och skulle skrivit på anställningspapper om de hade varit klara med löneanspråket. Och jag sitter där på kontoret, ett av många kontor i vårt land och får sådant ångestpåslag att jag blir alldeles matt. Jag är fortfarande enormt känslig för krav och förväntningar. Arbetet handlar om att vara en avlastning för föräldrar samt följa med på aktiviteter utanför hemmet. Men på kontoret frågar kvalitetssamordnaren om jag inte skulle kunna skriva genomförandeplanen. NEJ. Men där sitter